Mora. En allvarlig knäskada tvingade honom att ge upp karriären som spelare.
Nu är han tillbaka i SHL – som tränare för Mora.
– Mycket av min räddning var att jag fick fortsätta med hockeyn och känna  delaktighet, säger Mattias Karlin, 38.

1994 var ett stort år för ishockeyn i Ångermanland, inte bara för att Peter Forsberg hjälpte Modo till SM-final och satte en frimärksförevigad straff i OS-finalen mot Kanada.
Landskapet vann TV-pucken, och det var inte bara tack vare blivande landslagsmän som Pierre Hedin, Per Hållberg och Pär Styf.
I laget ingick en ännu större talang.
– Det finns en 79:a som heter Mattias Karlin. Han tar över sen, sa Niklas Sundström, ”Foppas” kronprins i Modo, till Expressen i april 1994.
Mattias, då 14, utsågs året därpå till TV-puckens bäste forward, glänste i pojklandslagen, blev säsongen 1996–1997 den yngste spelaren i elitserien och draftades av Boston Bruins.

År 2000 tog han, med Samuel Påhlsson som sällskap, det stora steget över Atlanten. Mattias hade tecknat ett treårskontrakt med Bruins, men lyckades inte slå sig in i NHL-laget och skickades till Providence Bruins. Under sitt andra år i farmarligan, den 5 januari 2002, drabbades han av skadan som fortfarande hindrar honom från att springa och trampa upp farten på skridskorna.
Mattias Karlin var bara 22 år när han lämnade isen med ett illa tilltygat högerknä. Främre korsbandet var avslitet, menisken söndertrasad, broskskadorna omfattande och, skulle det visa sig, drömmen krossad.
– Det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick en tackling snett bakifrån som bara tog benet, fastnade i isen och vred sönder knät. Det såg för jävligt ut. Jag opererades tre gånger men det blev sämre för varje operation, berättar Mattias Karlin.

Kom aldrig tillbaka – efter första skadan

Efter skadan valde han att återvända till Modo för att sköta rehabiliteringen, men Mattias kom aldrig tillbaka. Han spelade sex matcher för Örnsköldsviks SK i allsvenskan, men inte mer än så.
25 år ung tvingades han fatta beslutet att ge upp hockeyn, som varit hela hans liv.
– Det var jobbigt. Jag funderade mycket och behövde mycket tid för mig själv. Jag ­hade försökt komma tillbaka i två år, men byggde bara upp falska förhoppningar.

Det hade varit bättre att få beskedet direkt, att jag i­nte kunde spela mer, säger Mattias Karlin.
Det är tillfälligheter som styr livet och det är inte alltid man har dem på sin ­sida…
– Ja, det är ju så. Det kan gå fort åt alla håll och kanter. Det var min första skada och jag kom aldrig tillbaka. Det blev en kort karriär.

”Kunde blivit materialare”

Hur bra hade han egentligen kunnat bli? Han slutade ägna all tid åt den hypotetiska frågan 2004, då han fick ett samtal från ett KB65 HK på tränarjakt. Mattias tackade ja till uppdraget och har sedan dess gjort karriär som tränare.
– Det var pang på säsongen efter jag hade bestämt mig för att lägga av. Hockey var det enda jag visste och kunde. Jag ville vara kvar inom sporten, men jag hade lika gärna kunnat bli materialare eller lagledare. Att jag blev tränare var en tillfällighet. När KB65 hörde av sig och sökte tränare var jag lite o­säker men tänkte, ah fan, jag får väl prova. Farsan, Lars, har varit tränare i 35 år och var en bra hjälp i början.

Du kunde alltså inte föreställa dig ett liv utan hockey?

– Nej, jag har svårt att se mig utan hockey på något sätt. Det är det här jag älskar och brinner för. Det blir som en livsstil att vara spelare eller ledare.
Mattias Karlin, tränaren, gjorde sig ett namn genom att föra Västervik från division 2 till toppen av allsvenskan. Nu ska ­38-åringen leda nykomlingen Mora IK i SHL.

– Det ska bli kul. Peter Hermodsson (klubbdirektören) visste att jag hade en ­klausul och kunde bryta kontraktet med V­ästervik för att träna ett lag i en högre ­serie. Fem–sex dagar efter det första samtalet var det klart, så det gick ganska fort.

Tydligen var din företrädare Jeremy C­olliton med i värvningsprocessen?

– Ja, jag fattade det så. Det han gjorde i Mora var jättebra. Han är älskad här, och kan jag bli lite älskad har vi kommit en bit på väg. Jag kan bara vara mig själv, men totalt sett tror jag att vi är ganska lika. Vi före­språkar samma hockey och allt sådant där. Det var kanske därför han tyckte att jag var lämplig. Det blir inte jätteannorlunda. Fart och glädje ska känneteckna oss.

Vad gör dig till en bra tränare?

– Jag är lyhörd och förstående och har ­hyfsad koll på när man ska göra vad.

Får skäll av pappa

I båset assisteras han av djurgårdsikonen Mikael Johansson, som har flyttat till Sälen med sambon Helena.
– Han är rutinerad framför allt som ­spelare, men har i Huddinge, Djurgården och Vita Hästen byggt upp rutin även på den andra s­idan av sargen. Han är lugn och trygg och passar in perfekt, säger Mattias Karlin.

Vad har du för förebilder inom ­tränarskrået?

– Min far har alltid funnits där och jag har själv haft honom som tränare. Honom har jag sett till. Annars försöker jag plocka ut det bästa från de tränare jag har haft själv, som ”Leffe” Boork, Pelle Bäckman och Harald Lückner.

Händer det att du fortfarande ­konsulterar din pappa?

– Nej, nej, men vi snackar extremt mycket hockey. Det händer att han kan bli förbannad och fråga hur jag tänkte.

Hur följde du SHL-kvalet mellan Mora och Leksand?

– Jag såg alla matcher utom en. Mora var ju bättre. Det var inget snack.

Har du märkt av rivaliteten sedan du­­ ­flyttade till Dalarna?

– Ja, när Ejendals köpte arenanamnet var det påtagligt att Leksands fans inte gillar M­ora, om man säger så. Då var det jäkligt mycket gnäll överallt. Det var min första aha-upplevelse. Leksand är ju ett så klassiskt lag. Det känns som att de har en miljon fans oavsett vilken division de spelar i. Även om vi är på en högre nivå känns det svårt att kliva över dem. Följer man Mora kommer man från Mora, men håller vi oss kvar i SHL över tid kanske det blir annorlunda.

”Vi måste vara ödmjuka”

Få, om någon, tror på Mora inför ­säsongen. Masarna svarade med att åka till Stockholm och besegra Djurgården med 2–0 i årets f­örsta  träningsmatch.
– Går man upp blir man rankad sist i nio fall av tio. Det är i sig inget konstigt och en bra morot. Vi vill alltid vinna, ska fortsätta tro på oss själv och bevisa att vi kan hävda oss. Samtidigt måste vi vara ödmjuka, tänka till lite mer och ibland anpassa oss efter motståndarna. Kan vi få in det i laget och vara s­marta kan det bära långt, säger Mattias Karlin.

Hur långt?

– Om vi får ihop det bra och alla tar ett litet steg i utvecklingen kan vi bli ett mittenlag.