MALMÖ. Två toppmålvakter i SHL.
Men också två personer som gått igenom tunga perioder i karriären.
Mental träning har hjälpt dem.
– Utan den hade jag inte spelat hockey i dag, säger Oscar ­Alsenfelt.

Ett tag känns det som att de sitter hos psykologen, fast den traditionella soffan är utbytt mot en bänk i ett omklädningsrum i Malmö Arena och psykologen är en nyfiken reporter som vill veta mer om deras mentala träning.
I början går det trögt, både Oscar Alsenfelt, 30, och Cristopher Nihlstorp, 33, söker efter ­orden, famlar, försöker förklara, men efter ett tag lossnar det och den tilltänkta intervjutiden rinner iväg från 20 minuter till närmare en ­timme.

Kom från danska andraligan

De har mycket gemensamt, de är båda f­ödda i Malmö, har långa  hockeykarriärer bakom sig, har haft stora framgångar, men också tunga ­perioder. Och de använder sig båda av den mentala coachen Andy Swärd.
I med- och motgång.
– Jag har jobbat med Andy sedan tio år tillbaka. Jag var en av de första, kanske den allra första, hockeyspelaren på den här nivån att ta hjälp av mental träning. Fast på den tiden var jag inte på någon elitnivå förstås, första ­gången jag träffade Andy kom jag från den danska ­andraligan, säger Oscar Alsenfelt.

– Jag började jobba med honom för fyra–fem år sedan, och det har verkligen varit en push i rätt riktning. Han har fått mig att lära känna mig själv på ett helt annat sätt, att jag inte bara är en idrottare, utan faktiskt en människa ­också. Vilket ju egentligen är viktigare. Innan såg jag bara mig själv som en hockeymålvakt, allting handlade om mina resultat. Andy har hjälpt mig att få lite distans till hockeyn, jag är mer avslappnad i dag. Utan den mentala t­räningen hade jag varit mentalt uppäten av sporten i dag, säger Nihlstorp.

”Inte råd att betala honom själv”

Allt fler elitidrottare inom Sveriges två största sporter börjar ta hjälp av mental t­räning. Antingen individuellt, eller i grupp. Men det finns också många som ser det som något de inte behöver, kanske till och med som en bluff.
– (OA) Jag vet att när jag skrev mina första allsvenska kontrakt ville jag gärna j­obba med Andy, men då hade jag inte råd att betala ­honom själv. Men klubbarna var tveksamma. ”Vad är det här för jävla hokus-pokus? Du kan få tusen kronor extra i månaden så kan du b­etala honom själv, om det nu är så jävla viktigt.” Men sen, lite mer för v­arje år som gick, blev det mer och mer accepterat. När jag kom till Modo, där Markus N­äslund var chef, tyckte han det var sjukt v­iktigt med mental träning. Sen har det gått upp och ner, vissa klubbar har tyckt det var bra. Andra… mindre bra. I Malmö är det jätte­välkommet, klubben stöttar spelarna vilken väg man än vill gå. Vi kan jobba med andra, e­ller med Susanne Pettersson som vi har här som mental rådgivare.
– (CN) Jag är ganska öppen med det, jag vet att inom hockeyvärlden blir det mer och mer vanligt. I SHL har väl i stort sett varje klubb n­ågon mental support verkar det som.

”Jag kunde inte hantera det”

De kamperade ihop i Malmö redan i fjol, men deras säsonger såg väldigt annorlunda ut. Alsenfelt inledde den som skadad efter en höftoperation, var reserv när han väl kom tillbaka, var en signatur från att bli klar för Leksand under vintern – men avslutade säsongen som stjärna i det Malmö som sensationellt tog sig till semifinal och valdes dess­utom till SHL:s bäste målvakt.

Cristopher Nihlstorp kom till Malmö som frälsaren efter att ha blivit svensk mästare med Växjö året innan. Men hemkomsten till Skåneland blev inte alls som han tänkt sig.
– (CN) Flytta hem till moderklubben, jag pumpade upp mig själv med en massa förväntningar. Det betydde mycket för mig att komma hem, jag ville bevisa massor för allt och alla, inte minst mig själv. Och det blev lite för ­mycket. Min krav- och målbild var alldeles för högt satt och jag kunde inte hantera det som jag ville. Det tog några månader innan jag k­unde få både stöttning och bukt med det. Jag är inte nöjd med min säsong, men väldigt nöjd över att jag lyckades hämta mig mentalt.
Alsenfelt sitter bredvid, nickar och håller med. Han var själv i samma situation året innan.
– Jag känner precis igen mig i det ”Stoffe” s­äger. Jag var också en hemvändare med ­mycket press på mig, jag skulle vara en stor del av laget. Det var kanske för mycket fokus på ­resultatet och man glömde bort prestationen i sig. Även om den föder resultatet kan man lätt glömma bort den.

Du menar att man kan vara nöjd med sin prestation i målet, även om laget förlorar fem matcher i rad?

– (OA) Ja, precis. Man måste ju som målvakt värdera situationen, jag kan ju inte påverka allt som händer på isen. Jag känner igen mig i det som ”Stoffe” säger, när jag blev skadad blev det som att han tog över den negativa pressen från mig. Och jag kunde fokusera mer på mig själv. Se till att jag blev bättre på träningarna, vara glad och positiv varje gång jag klev in innanför dörrarna här nere på arenan. Hålla det enkelt, för alla de här enkla grejorna föder framgång. Det blir som att du värderar varje träningspass, du tänker mindre och blir större.

”Du kan kväva dig själv snabbt”

För Andy Swärd innebar därmed jobbet med de två målvakterna två olika sidor. Med Nihlstorp gällde det att få honom att fokusera mindre på kraven och hockeyn. Bryta mönster.
– Jag vågade plötsligt göra lite saker utanför hockeyn som jag inte vågade göra förr. Umgås med vänner inför en match, äta olika måltider, inte som tidigare göra allt så inrutat efter ­hockeyn. Du kan kväva dig själv snabbt genom att frysa in dig så. Du måste våga leva också. Det är trots allt ett liv vi fått som vi måste ta vara på.

Vad betydde den mentala träningen för dig i fjol?

– Otroligt mycket. Jag är otroligt tacksam för att Andy är den han är och gör det han gör för oss. Det var kring jul vi tog en rejäl funderare och han satte ner foten åt mig. De som inte j­obbar med mental träning vet kanske inte hur bra det är, men för mig är det helt fantastiskt. Vi pratade om de små sakerna, att jag inte ­skulle se så långt framåt och hela tiden jaga de här stora målen. Ta två steg tillbaka, och sen ett framåt igen.
För Alsenfelt gällde det snarare att inte s­väva iväg för långt i framgångsvågen.
– (OA) Tidigt i min karriär såg han att jag var som bäst när jag jagade och kanske var lite av en underdog. Det är när folk har tvivlat som jag har gjort mina bästa säsonger. På något sätt ska jag ju då hitta samma känsla också när det går bra, och det är jäkligt svårt. Det är lätt att säga, men svårt att göra. Men han har både bromsat och pushat mig, även fast självförtroende kanske är det viktigaste inom hockeyn gäller det ju att ha en balans i det. Men det är så olika från individ till individ, vissa är jättekritiska till sig själva hela tiden, och de kanske man inte ska bromsa. Till mig säger Andy att ”i min bok är du bäst, men glöm inte att du är kass”, haha.

Ni är båda från Malmö, gör det det extra speciellt att spela för Redhawks?

– (CN) Jag tycker det, men det var väl också lite det som blev mitt problem i fjol. Men visst, jag har vuxit upp i Malmö och haft de här spelarna som spelade på 1990-talet som idoler.
– (OA) Jag har ju inte vunnit något här, men jag tror ändå att det är skillnad på att vinna och vinna. Jag tror inte det är lika kul överallt, om det ska vara maxat är det nog där man byggt upp en historia och har känslor. Jag kan bara tänka mig om jag skulle åka till Ryssland och vinna där, skulle jag bli lika glad då som om jag vunnit SM-guld med Malmö? Jag har svårt att tro det. Det finns andra klubbar i SHL som är skitbra, men det är bara här i Malmö som är hemma.

”Man har byggt upp något här”

Cristopher, du har ju vunnit SM-guld med andra klubbar. Hade det varit större för dig att vinna med Malmö?

– (CN) Jag vill ju tro det. Det är lite som O­scar säger, man har byggt upp något här u­nder många år. Jag tror att den här känslan, när man står upp i sin hemmaarena, tillhör den gruppen med Malmöspelare som har vunnit här och som nu hänger på banderollerna uppe i taket, det tror jag är extremt speciellt.
– (OA) Det är dags för nya flaggor där ute. Det är det ju. Många drömmer sig bort till 1994, men vad fan, det är ju 100 år sen. Jag blir nästan lite lack ibland, nu är det fan dags att göra n­ågot så de får hänga upp några nya jävla flaggor…

Text