ÄNGELHOLM. Hatstormar, tuffa tacklingar och avstängningar är inget som stör bröderna Bibic.
De har varit med om värre. Betydligt värre.
Sportbladet tog ett snack med Alen och Almen om uppväxten bland rasister, fula tacklingar och brödrakärlek.
– Vi har varit grymt utsatta. Det mest tragiska är ju att många av de här männi­skorna kommer fram och vill vara ens vän nu när vi är SHL-spelare, säger Alen Bibic.

Alen var ett år gammal när pappa Mujo och mamma Ajkuna flydde  nuvarande Serbien, mitt under brinnande Balkankrig. Almen låg i mammas mage när den lilla familjen på olika vägar tog sig upp genom E­uropa och till slut hamnade i Sverige.
– Mina första minnen är från bostads-­området i Rättvik. Då var jag tre, och vi hade varit runt på en massa flyktingförläggningar. Men det blev i Rättvik vi växte upp, ­säger Alen.

Han och lillebror Almen har precis avslutat målningen för fotograferingen. Något som började med viss tveksamhet och fortsatte med ett förslag att de skulle måla Sport­bladets reporter i stället. Men som avslutades med stoj och skratt när de med stor inlevelse började måla varandra i ansiktet.
Det är svårt att föreställa sig att de här två skrattande grabbarna har tvingats genomlida många års helvete under uppväxten.

”Är samma skit fortfarande”

(Alen) – Mina starkaste barndomsminnen är att vi alltid höll ihop, jag och Almen. Det är det som är min barndom. Men jag visste o­ckså varför det var så, vi var grymt utsatta. Uppe i Rättvik finns det många goda människor, men det är ett litet samhälle och förståelsen för något nytt som kommer in fanns inte där hos många andra. Vi blev utsatta, både i skolan och utanför. Det var mobbning och problem. Man fick aldrig någon riktig lugn och ro.

Hur var det för era föräldrar?

(Almen) – Det var tufft, jättetufft. Speciellt för mamma.
(Alen) – Hon fick dra ett jättelass. Pappa jobbade hela dagarna nere på pizzerian som han tog över sen. Han började som diskare, så det var ju arbetstider från morgon till kväll. Då var hon ensam hemma med mig och ­Almen, samtidigt som det var mycket problem med mobbning och rasism. Folk kunde komma på fredagskvällarna när de hade sina fester. Det var stenkastning in i lägenheten, och då pratar vi alltså om attacker mot en kvinna i 20-årsåldern som är ensam med två små barn. Testosteronfyllda män kommer och kastar sten och skriker glåpord. Det var hemskt.

Det var vuxna människor?

(Alen) – Ja, det här var äldre. Men vi fick problem i skolan också med många som inte tyckte att vi passade in. Mamma lät oss i princip inte gå ut och leka på gården om hon inte var med och vaktade. Så som barn kunde vi aldrig fritt bara springa ut och leka och ha kul. Jag och Almen lekte bara med varandra. Det var där någonstans som vår resa tillsammans började.

Känner ni att det blivit bättre i samhället i dag?

– Nej, det är samma skit fortfarande. Det upprepar sig, bara att människor har fått en ny hackkyckling i dag. Nu är vi okej, nu har vi lyckats komma in i samhället. Men då går de på de nya flyktingarna i stället. Det är jätte- tragiskt att man inte kan lära sig av historien och tänka att ”de här människorna måste vi ge lite tid”. Kollar man rent allmänt på männi­skor från forna Jugoslavien i Sverige i dag, alltså sysselsättningsgraden är jättehög. Men allt kräver tid, och det är det som inte ges. Många är jäkligt otåliga, oftast tror jag att det går tillbaka till att de själva har problem i sin vardag, och då blir det lätt att man vill lägga över skulden på en annan grupp människor. Det är jättetragiskt. Många av de här människorna som då inte tyckte att vi var okej är nu framme och vill vara vän med oss, prata ­hockey och sånt. Fastän de gör om samma misstag i dagens samhälle, med flyktingarna som nu kommer från Syrien.

”Stod alltid upp för mig”

Barndomens problem har fört samman bröderna Bibic och gjort dem till en stark duo. Det märks under de två timmarna som intervju och fotografering pågår. De känner varandra utan och innan, fyller i varandras meningar och vet precis vad den andre tänker.
(Almen) – Vi har gått stärkta ur det, men det var ett stålbad som vi fick gå igenom. När man var i det var det inte så kul, men så här i efterhand kan man nästan skratta åt vissa saker. Även om det var väldigt allvarligt. Om någon gick på mig så stod Alen alltid upp för mig. Det är lite som på isen
i dag, suger någon tag i Alen suger jag tag i honom. Det sitter i ryggmärgen. Respektera alla, men flyger någon på dig ska du visa med all kraft att det inte är okej.
Barndomens stålbad är över, men det vore fel att säga att det lugnat ner sig kring bröderna. Deras tuffa spelstil gör dem älskade i Ängelholm, medan de i andra läger inte direkt tillhör favoritspelarna. En snabb googling på ­Bibic plockar fram artiklar om fula tacklingar, avstängningar och skador.

Skulle ni säga att det är en rättvis bild av er, att ert hockeyspel handlar om tuffa tacklingar?

(Almen) – Delvis tror jag. Det är inget snack om att vår spelstil är hård. Men jag tror inte att du klarar av att vara på en sån här hög nivå i svensk hockey om du bara spelar hårt. Du måste kunna spela hockey också, ­annars sållas du snabbt bort från dagens hockey. Defensiv zon är ju vår styrka. Det är många som kollar på första- och andralinan i det andra laget, de som kan spela hockey. Och jag håller med, det är jättefint att se sån hockey också. Men man får inte glömma de spelarna som kanske lyckas stänga ner motståndarnas förstalinor och får dem att se ut som mellanmjölk. Det jobbet som vi gör, det hamnar i skymundan. Vi får ju aldrig rubrikerna där, utan då är det stjärnorna som har underpresterat. Inte att de defensiva spelarna stängt ner dem bra.

Den här stämpeln på er som tuffa och stundtals fula hockeyspelarna kanske i­nte är helt dum ändå? Motståndarna anar vem som kommer farande och tar automatiskt ett steg tillbaka?

– Haha, ja man önskar ju att det är så. Jag vet inte hur de känner, men ibland känner jag att vi har ett litet mentalt övertag. Att de chippar ner pucken i stället för att försöka med en svårare dragning där de riskerar att åka på en ­rejäl kyss.

Fast ingen rök utan eld, det har ju varit en del i­nte alltför vackra ­tacklingar från er sida?

(Alen) – Det är klart, det blir fel ibland. Det blir det hos oss allihop. Men man måste ha i åtanke att vissa spelare tacklar mer än andra. Almen hade över 100 tacklingar i fjol, om han då gör två fel blir det en ganska liten procentandel, jämfört med om en spelare gör tio tacklingar och gör fel två gånger. Folk tar det ur sitt sammanhang, att vi är ute och tacklar hela tiden.

”Kan inte tro att han är fridlyst”

Hockeyn har blivit betydligt snabbare jämfört med för tio år sedan. Har det ­därför blivit svårare att spela sjyst?

(Almen) – Hastigheten är så hög, så att när det väl blir fel kan det bli jättefel. Alla i SHL i dag är så skickliga skridskoåkare och därför har hastigheten gått upp. Det är klart att det då är svårare att tajma en närkamp. När de kommer i full fart måste jag också göra det för att kunna sätta stopp. Många brukar säga ”men håll igen lite”, men är man förbiåkt. För att matcha motståndarens fart måste jag själv upp i fart.
(Alen) – Det ligger ett stort ansvar på tacklaren, men jag tror också att man måste utbilda dagens unga i hur de ska ta emot en tackling och få dem att förstå att ”nu är jag grymt tacklingsbar”. Om en kille åker runt uppe
i slottet och får ett fint läge, då kan han inte tro att han är fridlyst. De måste lära sig att på vissa delar av banan kan man inte åka hur som helst, utan då måste man ha huvudet uppe. Och de måste få lära sig hur man bäst tar emot en tackling, som det är i dag är det många som kryper ihop och blir rädda i stället.

Tränas det på detta i SHL?

(Almen) – Man pratar mycket om det, att man ska vara vaksam och uppmärksam. De absolut bästa spelarna i SHL är oftast väldigt svåra att tackla, de har redan sett mig innan jag är på väg. Det är de här som borrar ner h­uvudet och bara kör som är väldigt sårbara. Lite som såna som aldrig kollar i backspegeln i bilen utan bara kör rätt ut.

Text