GÄVLE. Fysiskt har han plågats av ljumskarna,
mentalt av final­förlusten mot HV71.
Vem som ska leda Brynäs under revanschens år?
Här är han… Fältherren

Världsmästarbacken Elias Fälth blev svensk mästare med Frölunda 2016. Ett år senare var han inställd på en ny guldfest, i Gävle. Brynäs ledde ju finalserien med 3–2 och kunde säkra SM-guldet hemma
i Gavlerinken, men HV71 blev mästare sedan Simon Önerud avgjort den sjunde och ­avgörande titelmatchen i sudden death.

Elias kommer aldrig att glömma bilderna som mötte honom i  omklädningsrummet i Kinnarps arena.
– Många spelare var helt förkrossade och besvikelsen hänger kvar fortfarande. Direkt efteråt var det otroligt surt, men nu har det u­tvecklats till en enorm revanschlusta, säger 36-åringen.

Han hade ett färskt SM-guld att trösta sig med, men led med sina lagkamrater.
– Dubbla SM-guld hade varit en dröm och det var otroligt nära, men för egen del kan jag ta det. Jag tyckte mest synd om de yngre spelarna. Att vinna SM-guld är en upplevelse för livet och det var så nära. Den här säsongen får vi se till att ha marginalerna på vår sida, säger Elias Fälth, som dessutom har en familj som hjälpte honom att skingra tankarna.
Sambon Sabina Falkirk, 29, har funnits vid hans sida i 13 år. Tillsammans har de sonen ­Julian, 3.
– Sabina är min stora trygghet. Det är otroligt skönt att ha en sådan kvinna nära sig. Samma sekund som jag kommer innanför dörren märker hon hur jag mår. Hon är enormt stöttande och för Julian spelar det ingen roll om jag gör hattrick eller är inne på fyra mål b­akåt. Han blir alltid lika glad av att se mig. Innan jag fick barn tänkte jag på hockey dygnet runt, men som pappa får man ett annat perspektiv på livet, säger Elias Fälth.

”Blev en kamp dag ut och dag in”

Sedan finalförlusten har en rad nyckel­spelare lämnat Brynäs. Poängkungen Oskar Lindblom skrev på Philadelphia, tvillingarna Westerholm, Pathrik och Ponthus, drog till Frölunda och Jonathan Pudas till Skellefteå.
– Ett tapp som Oskar Lindblom hade känts i alla SHL-lag, men vi är absolut inte sämre än förra året. Laget ser jätteintressant ut. Många av de bästa spelarna är kvar och någon kommer ta Oskars plats högst upp i hierarkin.

Vilket av nyförvärven tror mest på?

– Det är svårt att säga. Alla grabbar har ­kommit bra in i laget. Det är ödmjuka killar som vill lära sig. Palushaj (Aaron) ser jätte­intressant ut, men de utländska spelarna ­måste få tid att komma in i svensk hockey.

Brynäs har dessutom en ny tränare i Roger Melin.

– Jag har inte haft Roger tidigare, men det blir säkert jättebra. Humörmässigt är de som natt och dag, Roger och ”Bulan” (Thomas Berglund). Roger är en lugnare person. ”­Bulan” har ett varmt och stort hjärta men kunde vara väldigt hetlevrad i omklädningsrummet och båset.

Vilka håller du som favoriter i kampen om SM-guldet?

   – Det är vidöppet som vanligt, en jäkligt jämn serie med många bra lag. Växjö värvar på som vanligt, Djurgården jobbar vidare ­efter Robert Ohlssons filosofi och Färjestad har sitt. Förra året spelades den bästa slutspelsserien mellan Frölunda och Skellefteå, och de lagen lär inte vara sämre i år. Frölunda har ju under ett antal år visat att de har nått toppen för att stanna. Ett år är inget år, och det gäller även Brynäs. Vi ska bevisa för fansen och oss själva att vi ska vara ett topplag varje år. Vi ska ha som mål att tampas om guldet.

”Hockeyn tar ut sin rätt”

Elias Fälth svarade för elva poäng på 35 matcher förra säsongen, och det är ett facit som han inte är nöjd med. Säsongen förstördes av en skada som fick honom att lägga sig på operationsbordet.
– Hockeyn tar ut sin rätt. Jag missade ett a­ntal matcher under hösten på grund av en muskelbristning och hade otroliga problem med ljumskarna hela säsongen. Till slut blev det en kamp dag ut och dag in för att jag ­skulle kunna spela matcher. För att prestera på den här nivån måste man pusha sig själv varje dag, men jag kunde inte träna så hårt och ofta som jag ville. Det är tråkigt att behöva göra ett i­ngrepp vid 36 års ålder. Om det varit mitt s­ista år hade jag inte gjort det, men för att jag och klubben ska få ut vad vi vill var en operation nödvändig. Mitt mål är att spela tills jag är 40 och inför slutspelet är det viktigt att jag kan ge 110 procent varje dag.

Trots att Elias Fälth fyller 37 år i mars är det fel att kalla honom SHL-veteran. Som ung spelade multibegåvningen från Trollbäcken golf med The Open-sexan Alexander Norén, sparkade boll med Peter Holm, som 2001 hjälpte Hammarby till SM-guld, var en talang inom tennis och spelade pojklagshockey med blivande NHL-stjärnan Johnny Oduya.
– Det var otroligt svårt att välja sport, men lagidrotten lockade och kärleken till sporten fick mig att välja hockeyn före fotbollen. Det är otroligt kul att med hockey och allt som hör till, men jag förstod inte vilken fysik och a­nnat som krävs för att komma upp på SHL-nivå, s­äger Elias, som spelade i allsvenskan under nio långa år.

”Jag fattade ingenting”

Han hade hunnit bli 29 år när han 2010 f­öljde med tränaren Jonas Rönnqvist från Almtuna till Luleå och äntligen fick chansen i högsta ligan.
– En annan SHL-klubb var också intresserad, men sedan kom samtalet från ”Rönnken”. Jag blev nervös. ”Hur ska jag lösa det här?” Jag var 29 och ingen hade förhoppningar på mig, men jag åkte dit och gav järnet. ”Rönnken” ändrade helt på Luleås träningssätt och spelsystem, men jag var ju van vid det. Det underlättade och gav en trygghet.

Redan samma säsong var du en del av Tre Kronor…

   – Ja, 15 matcher in i serien kom jag till t­räningen och fick veta att (Pär) Mårts tagit ut mig till landslaget. Jag fattade ingenting. ”Vad händer?” Från att ha åkt runt i ishallar i allsvenskan står man med landslags­grabbarna och ska mötta ryssarna och tjeckerna, som h­ade bra lag. Det gick jäkligt fort. Jag tyckte ju det var häftigt att få spela på SHL-nivå.

Har du tvingats jobba civilt vid sidan av hockeyn?

   – Ja, herregud. När jag spelade för ­Huddinge satt jag i kassan på en bank. Jag har jobbat på ett datorlager och i Halmstad krigade jag och fem–sex andra spelare på Pärsons. Det var ett ganska tufft jobb. Vi luktade korv och skinka innanför kallingarna när vi kom till träningarna, men jobbet var viktigt för att vi skulle klara livet i övrigt. Förutsättningarna är helt annorlunda i SHL, där vi får bra betalt och kan ägna oss åt att bli ännu bättre.

Uppskattar du, med tanke på din b­akgrund, livet i SHL mer än de spelare som etablerar sig i ung ålder?

   – Ja, det tror jag. Det är fantastiskt att k­unna livnära sig på hockeyn. Det är få förunnat, men många som kommer upp på SHL-nivå vet inte hur ett vanligt arbetsliv ser ut. Det finns många härliga civila jobb, men det finns också folk som krigar på med tunga, slentrian­mässiga arbeten. Det känns väldigt bra att ha fått uppleva det, säger Elias Fälth.

Text