VÄXJÖ/LINKÖPING. Förra säsongen spelade Daniel Rahimi 3,5 månad med ett trasigt korsband.
Nu är profilen tillbaka i SHL – och här berättar han om skadan, varför Davos inte lät honom vila tidigare och längtan efter ett SM-guld.
– Väldigt ofta visualiserar jag mig själv att få vara i ett lag som kan gå hela vägen, säger 30-åringen.

När Linköping och Växjö möttes en dryg vecka in i augusti var det en vanlig ­träningsmatch i väntan på de ”riktiga matcherna” för de flesta på isen – men inte för alla. Inte för Daniel Rahimi. Den storväxte backen är tillbaka i SHL efter ett år i Schweiz, men inte i LHC, där han spelade fyra säsonger, utan i Växjö.
– Klart det är speciellt att vara tillbaka här. Jag har många fina minnen härifrån, och det kommer nog alltid att vara speciellt, eftersom jag personligen fick mitt genombrott här, säger Rahimi, som blev vinnare i sin första match med Växjö.

Smålänningarna vann med 3–2 efter förlängning, men när Umeåsonens egen insats kommer på tal spricker han upp i leende.
– Väldigt ringrostigt kändes det. Alla har nog tufft att komma igång, men det var nog rostigast för mig. Det är inte lätt att få igång den här gamla kroppen, säger 30-åringen och skrattar.
Rahimi spelade förra säsongen i Davos, och även om han är glad att han testade livet i Schweiz gör han ingen hemlighet av att det känns skönt att vara tillbaka i SHL.
– Jag kände ganska tidigt att jag saknade det här. Jag saknade SHL. För en personlig utveckling tror jag att Sverige är bättre än Schweiz. Jag tycker Sverige har kommit längre där. Som import i Schweiz ser de en som en produkt som ska prestera där och då.

”Är nog mer dumdristigt, haha”

Han hade dock svårt att prestera maximalt under sin första tid i Davos, på grund av en knäskada. Redan under första tränings­passet med sin schweiziska klubb var olyckan framme.
– Det är en speciell historia, jag vet inte om jag ska dra den nu, säger Rahimi, men gör det ändå.
– Där är det väldigt hög höjd, och första ­dagen jag kom dit hade vi ett löptest. På upploppet kollapsade jag bara. Jag trillade på knäet, men sprang vidare. Sedan spelade jag med det där och fick smäll på smäll. Efter u­ngefär två månader kollade vi upp det och då var bakre korsbandet av. Jag kände att n­ågot var fel hela tiden.
Men trots att korsbandet var av blev det ingen vila.
– Jag var tvungen att fortsätta spela eftersom vi hade många skador. Till slut fick jag tid för rehab och då tyckte jag att mitt spel blev bättre. Men det tog lite tid att bli bra, e­ftersom jag inte hade något skydd för k­näet från början.

Hur lång tid spelade du med trasigt ­korsband?

– I drygt 3,5 månad. Så här i efterhand var det väl inte någon höjdare.

Var du någon gång orolig att du skulle få bestående men?

– Klart att man kände att det här inte var jättebra, framför allt när jag aldrig kände mig 100 procent. Då hoppades man bara att det inte skulle följa med en i framtiden, men i dag känner jag inte av det.

Kände du press att vara med eller var det klubben som tvingade dig att spela?

– Det är en kombination av att man vill s­pela, det är väl nummet ett. Sedan hade vi redan en hel del skador på backsidan.

Frågade du om du fick kliva av tidigare?

– Kanske inte rakt ut, men förhoppning var väl att jag skulle få kliva av lite tidigare. Men nu grämer jag mig inte för det. Man tog sina beslut då.

Har du hög smärttröskel?

– Haha, jag vet inte. Det är nog mer dumdristigt än något annat.

”Jag spelar på mitt sätt”

När man hör att han spelat 3,5 månad med ett trasigt korsband känns hans smeknamn i landslaget – ”Rambo” – väldigt passande.
– Jag tror att det var Popovic (assisterande förbundskapten) som började kalla mig det under någon av mina första turneringar  i landslaget. Att säga Rahimi var väl för j­obbigt, då började de säga Rambo i stället och sedan spann de vidare på det.

Och det sitter kvar?

– Ja det gör väl det, och har väl tagit fäste på många andra ställen.

I klubblagen också?

– Jag försöker undvika det. Det är ingen favorit, s­äger han och skrattar.
Även om det var en rätt allvarlig knäskada han åkte på i fjol är Rahimi nu fullt frisk.
– Jag hoppas jag kan hitta tillbaka till det spel jag vet att jag besitter.
I så fall betyder det att motståndarlagens forwards får se upp. Den 190 centimeter långe och 98 kilo tunge backen har blivit en stor profil i ligan för sitt tuffa spel och sina hårda tacklingar.
– Jag spelar på mitt sätt och det har jag alltid gjort. Sedan har jag kanske blivit bättre på det och då är det kul att det uppskattas och uppmärksammas. Jag tycker ändå att jag har breddat mitt register g­enom åren, säger Rahimi, som under sina fyra år  i Linköping delade ut 458 tacklingar, i snitt 114,5 tacklingar per säsong.

Du benämns ofta som ”tuffingen”. Är den bilden för ensidig tycker du?

– Andra har satt den etiketten på mig. Jag försöker bidra och hjälpa laget med att göra mitt bästa. Hur folk ser på mig är inte så v­iktigt för mig. Jag vill vara uppskattad där inne (Växjös omklädningsrum) för hur jag spelar och hur jag är som person.

”Visualiserar väldigt ofta”

Anledningen till att Rahimi skrev på ett treårskontrakt med Växjö är enkel: Han vill vinna SM-guld.
– Växjö har möjligheter att vinna guld, och de har möjlighet att göra det varje år. Jag fick aldrig uppleva det i Linköping, aldrig i HV och inte heller i Rögle eller Davos. Jag inser att mina bästa år som spelare kanske är åren som kommer nu. Växjö vill vara där uppe och kämpa om platserna och känslan just nu är jättebra.

Vad talar för att Växjö vinner guld i vår?

– Vi har en bra mix av unga och gamla s­pelare. En fantastisk ledarstab som är o­troligt skickliga och som är väldigt roliga att jobba med. Sedan har vi kanske Europas bästa målvakt (Viktor Fasth), vilket är en nyckel om du ska vinna.

Går det att beskriva hur det är att vilja ha något (SM-guld) så mycket?

– När man är i den här dagliga lunken tror jag att det kan hjälpa en. För mig som aldrig har vunnit är det kanske ett extra driv. Jag tänker inte på det varje minut, men väldigt ofta visualiserar jag mig själv att få vara i ett lag som kan gå hela vägen.

Text