Inom fyra år ska Djurgårdens ­guldbygge vara klart.
Här är en grundsten på 90 kilo.
– Det vore enormt häftigt att få uppleva det, säger hemvändaren Andreas Engqvist, 29.

Den 13 april 2001 åkte Djurgården till Karlstad för att möta Färjestad i den sjätte SM-finalen. Stockholmarna ledde matchserien med 3–2 och hade möjlig­heten att lämna Värmland som svenska m­ästare. Kristofer Ottosson, Mikael Johansson, Mikael Tellqvist, Challe Berglund och de andra hjältarna lyckades med det, men först efter ett drama som det fort­farande talas om.
Matchen gick till förlängning och först efter 11 minuter och 26 sekunders spel i den femte perioden kunde Daniel Tjärnqvist stöta in den  guldgnistrande pucken bakom FBK-keepern Magnus ­Eriksson.
Framför en tv-apparat i en stuga i de ­svenska fjällen satt en 13-åring och jublade ikapp med spelarna i Färjestads ishall.

   – Jag var inte jättegammal och minns inte själva matchen, men jag har tydliga bilder av alla scener med bucklan efteråt.

Vad hade du för drömmar på den tiden?

   – Att få göra samma sak, vinna SM-guld med Djurgården. Det var drömmen när jag spelade bandy på gatan och hemma i köket och låtsades vara djurgårdsspelare som (­Espen) Knutsen och Björn Nord.
Det är Andreas Engqvist som talar. Efter sju år i NHL, AHL och KHL har den tunge centern återvänt till Djurgården för att förverkliga en dröm. När fyraårskontraktet ­löper ut är både hans och klubbens uttalade mål att Djurgården ska ha blivit mästare.
– Det är det vi strävar efter. Jag bär ju med mig bilderna från när det hände senast och det vore enormt häftigt att få uppleva det själv. Det kändes rätt att återvända nu. Jag v­ille inte komma hem för sakens skull utan känna att jag fortfarande kan ­bidra. Jag har haft kontakt med Djurgården efter varje säsong och nu har jag testat NHL och spelat i Ryssland i fem år. Det var ett häftigt äventyr och jag är nöjd med vad jag gjorde där, säger ­Andreas Engqvist.

Kan Djurgården slåss om guldet redan i vinter?

   – Precis som förra året ser det ut att bli en väldigt jämn serie. Många har chansen att fajtas om det och jag hoppas att vi är ett av lagen. Det ser bra ut. Vi har ett bra go’ i ­gänget och många unga spelare som börjar känna sig trygga i SHL-kostymen. Jag är näst äldst i laget trots att jag inte har fyllt 30.

Jämfördes med Mats Sundin

Andreas Engqvist växte upp i Spånga nordväst om Stockholm och såg under uppväxten ett oräkneligt antal matcher på ­Hovet med sin far, Tomas Engqvist, vid sin sida. Pappan spelade själv hockey, tränade ­Andreas i Spånga IS och var en inbiten djurgårdare, så för Andreas fanns det egentligen inga alternativ.
Det skulle dock dröja innan han gick till Djurgården, och att han hamnade där var Challe Berglunds förtjänst.
– Jag spelade i Spånga ganska länge. För min utveckling var det ett bra ställe, för jag fick komma upp i A-laget i tidig ålder. Sedan provspelade jag för Väsby, när Challe tränade dem. Han ville att jag skulle komma och spela för honom året därpå, men då gick han till Djurgården. Eftersom några av klubbens juniorer skulle spela collegehockey tog han mig dit i stället, säger Andreas Engqvist.

Han skulle fylla 18 år när han inför 2005 skrev på för Djurgården. Andreas gjorde s­uccé i J20-laget och fick samma säsong d­ebutera i det som hette elitserien. Challe Berglund och huvudtränaren Hans Särkijärvi­ såg en oerhörd potential och jämförde den a­vige högerskytten med en viss Mats Sundin.
Visst, Andreas Engqvist skulle också få chansen i NHL och skrev 2010 på för Montreal Canadiens.
– Jag kom från en av de mest klassiska klubbarna i Sverige och fick spela för Montreal, det i särklass mest klassiska laget i NHL. Jag har starka minnen från Bell Centre. Att åka in på den arenan var väldigt häftigt. Det var som att det satt något i väggarna. Historia.

Det blev bara 15 matcher i NHL. Varför lyckades du
inte fullt ut?

   – Det är lätt att skylla ifrån sig, men jag önskar att jag hade fått fler chanser och mer speltid. Samtidigt gäller det att ta tillvara på de chanser man får och det kanske jag inte gjorde. När jag kom dit blev det en annan typ av förväntningar, att jag som europé skulle prestera i Nordamerika. Det var många prövningar och mentalt ska man kunna hantera att bli uppkallad och nerskickad. Det blev l­ite hattigt. Som mest spelade jag fem matcher i rad. Många gånger blev jag uppkallad till en match och direkt efteråt fick jag återvända till Hamilton utanför Toronto. Väldigt många spelare går igenom det där innan de slår igenom i NHL, så det är inget jag är ­ensam om. Jag testade i alla fall i två år och det var lärorikt att spela i AHL, lära sig den typen av hockey och bo i ett annat land.

Åkte på komplicerad nackskada

Landslagscentern fick en betydligt ­tryggare vardag när han 2012 skrev på för KHL-­klubben Atlant Mytisjtji, där han blev l­agkamrat med Jonas Andersson, Viktor ­Stålberg och Jonas Frögren. Efter två och en halv säsong gick han vidare till lokal­konkurrenten CSKA Moskva, och därifrån gick flyttlasset vidare till Ufa och Salavat J­ulajev.
KHL-äventyret fick ett abrupt slut den 22 september 2016, då han i mötet med Slovan Bratislava tacklades illa och drabbades av hjärnskakning. Eftersom konvalescensperioden drog ut på tiden bröt parterna kontraktet, och Andreas Engqvist flyttade hem till Sverige.

Läkarna konstaterade till slut att det inte bara var hjärnskakningen som plågade honom, utan att han även drabbats av en komplicerad nackskada.
– Ja, de hittade skador som inte var relaterade till hjärnan. Det var tufft i början. Då var jag inte på topp. Det var positivt att få en diagnos, för då fanns det n­ågot att jobba med. Jag har träffat olika
e­xperter och började med behandlingen e­fter nyår. Jag hittade rätt, för sedan jag b­estämde mig för att dra igång med träningen­ har jag inte haft några bakslag, säger ­Andreas Engqvist.

Släppt utanför en byggnad i Moskva

Som de flesta KHL-svenskar bär han på många minnesbilder från åren i Ryssland. Han kommer, för att ta ett exempel, aldrig att glömma mottagandet när han skulle ansluta till Atlant Mytisjtji. När Andreas landat i Moskva, hämtat sina väskor och klivit ut  i ankomsthallen upptäckte han välkomstkommittén. Den utgjordes av en chaufför som väntade med en namnskylt.
– Jag hade ju hört historier och var lite nervös över vad som skulle hända. Jag landade sent på kvällen, blev upphämtad i bil, kördes genom Moskva, släpptes av vid en lägenhetsbyggnad och fick en nyckel av honom som körde. Han pratade inte engelska, men förklarade att jag skulle vara vid rinken klockan 11.00 ­dagen därpå. Det var en spännande start, men jag klurade ut hur jag skulle komma dit, säger ­Andreas Engqvist.Han fick ett betydligt varmare ­välkomnande av Djurgården. Borta bra men hemma bäst, brukar det ju heta, och mycket är sig likt i omklädningsrummet på Hovet.
– Många ansikten är bekanta. Jag har spelat med (Daniel) Brodin, ”Henke” (Henrik Eriksson), (Mikael) Ahlén och (Alexander) Urbom i Djurgården, och (Niclas) Bergfors mötte jag en del gånger i Ryssland, säger ­Andreas Engqvist.

Text