ÖREBRO. Vad göra när man inte får ­chansen i sitt hjärtas lag?
Man kan korsa Atlanten och ösa in poäng i Kanada.
I Örebro ska Filip Ahl, 20, visa sin gamla klubb vad han lärt sig.

Att hockeyspelare med skridskor på ­fötterna kan se rejält stöddiga ut är inget ovanligt. Men när Filip Ahl kommer klampande känns han stor som ett hus. Bilden av hans 192 centimeter och 94 kilo f­örstärkts av ett handslag som är som ett skruvstäd.
Sen ordnar han glatt till sig i en bild­position som lär lura mer än ett par läsarögon, trots att han får kramp i både armar och ben efter en kort stund.
– Äh, det viktigaste är att bilden blir bra. Men måla helst inte på skydden…
Filip Ahl är son till HV71:s guldhjälte Boo Ahl, målvakten som var en av de största a­nledningarna till Jönköpingsklubbens SM-guld 1995. Då skulle det dröja ytterligare två år innan Filip föddes, men med en pappa som stor hjälte i klubben, än i dag är han material­förvaltare för juniorlagen, fastnade förstås sonen också för HV71.

– Jag är uppväxt i staden, tittade alltid på ­A-laget när jag var liten och började spela för klubben när jag var fyra–fem år gammal. Och så förstås att farsan spelade där. Jag såg upp till honom, han har vunnit SM-guld och s­pelat i landslaget. Det var ju just därför jag själv började spela hockey. Han är den jag bollar mest med, än i dag.

”Ett väldigt jobbigt år”

Att säga att kärleken till HV71 är besvarad är dock en överdrift.
Han fick förvisso SHL-debutera för klubben redan som 17-åring, men efter ytterligare­ en säsong med ytterst begränsad speltid var det på något sätt vinna eller försvinna inför säsongen 2015/2016. Det slutade med spel i fem olika lag i olika divisioner, plus två olika j­uniorlandslag. Och en flytt till Kanada.
– Det var ett år med väldigt många olika lag. Jag sökte speltid och ville bli bättre. Det ­kvittade att det var så många olika klubbar, men det var ett väldigt jobbigt år. Det var ­givetvis väldigt tufft att lämna HV efteråt, jag kommer alltid ha mitt hjärta i klubben o­avsett var jag spelar. Men jag stod och stampade i samma spår, så jag pratade med mina ­agenter och Ottawa som jag är draftad av. Jag måste bli bättre som hockeyspelare, och därför åkte jag över till Kanada.

”Får ta mig i kragen”

På en säsong i Regina Pats i WHL gjorde han 28 mål och 20 assist i grundserien, och fortsatte sen med ytterligare 5+13 i slutspelet när Regina tog sig hela vägen till finalen.
Det går att följa den kanadensiska juniorligan från Sverige, men utöver möjligen p­appa Boo är det få svenskar som tar den chansen. Så frågan är ganska given.

Hur bra är ligan, och hur bra är du efter 66 poäng på 74 matcher?

– Den är väldigt tuff och vill likna NHL, fast på juniornivå då. Ligan håller en väldigt hög klass, bra lag, och många spelare går vidare till NHL efter ett år där. Jag själv? Det var ett toppenår måste jag säga, det flöt på bra.

Vad har du förbättrat?

– Jag har alltid varit rätt bra, men just den mentala biten har jag förbättrat det här året. Jag vet om att jag kan göra många mål och ­assist, men när jag var yngre kunde jag ­skjuta i stolpen två gånger och ge upp. Efter det här året står jag mer på egna ben, jag har insett att det är ingen som gör det åt mig, det är jag själv som får ta mig i kragen och sen ut och köra. Till slut trillar pucken in.

”Var tunga kilon att släpa på”

Omställningen från trygga SHL och hockey­allsvenskan blev rätt brutal, men det väckte den unge talangen.
– Första träningsmatchen vi åkte iväg på sov vi på någon militärbas. Sen var det liten rink, fart och fläkt och det kastades handskar hit och dit direkt. Det var en annan upp­levelse.

En seriematch under hösten uppmärk­sammades stort även i Sverige, då i princip samtliga spelare flög ut på isen för att slåss.
– Jag har för mig att vår kapten hade fått en open ice-tackling i mittzon, och då satte vi in lite folk i laget som kan slåss, om jag säger så. Det var coachens förtjänst. De tekade, och sen var alla handskar av och så var det fajt. ­Lite annorlunda mot Sverige. Och det blev inga avstängningar heller, någon femminutare­ och så var de ute och körde igen.

Nyttigare för hockeykarriären var dock den utökade individuella träningen. Ahl hann knappt landa i Nordamerika i­nnan den assisterande tränaren sög tag  i honom och gjorde i ordning ett eget träningschema för svensken.
– Vi körde is helt själva, jag och han. Det jag behövde var att få igång mina ben och snabba fötter på isen. Så vi körde varje morgon, snabba vändningar, med och utan puck. Det var viktigt för mig tror jag. Jag och en rysk s­pelare umgicks mycket och tränade ihop. Vi var i och kring ishallen från åtta på morgonen till tre–halv fyra på eftermiddagen. Varje dag. Det fanns alltid något att jobba med. Klubbteknik, styrka, ben. Jag k­unde köra ett extra ­ispass inför match. T­ränarna och gym­tränarna la ner all sin energi på mig, jag k­ände verkligen att jag fick all hjälp jag behövde.
Träningen gav resultat, den något tunge Ahl gick raskt ner från 103 kilo till drygt 94.
– Det var ganska tunga kilon att släpa på när det går så snabbt. Så nio kilo försvann på en månad tack vare all extra träning. Det var bra, jag kände en stor skillnad och jag orkade mer.

”Kommer sluta i NHL”

Sedan han tagit Regina hela vägen till finalen hoppades han också på seniorspel i Kanada. Men Ottawa var inte helt över­tygade.
– Vi har haft en jättebra d­ialog hela året, de har varit där och tittat flera gånger och de har varit väldigt nöjda med min utveckling. Jag var väl inställd på spel i AHL i år, men de sa att de ­inte skulle sajna mig till den här säsongen, eftersom de har ytterligare ett år på sig.

Besviken?

– Ottawa frågade mig om jag var frustrerad, men jag sa som det var. Det går inte alltid den spikraka vägen. Men det var en stor lättnad när Örebro hörde av sig och ville skriva kontrakt med mig. Jag känner mig redo för seniorspel, så antingen skulle det bli AHL eller SHL. Det här kändes som den bästa lösningen.

Varför?

– Örebro vill verkligen satsa på mig, och jag tror att tränarstaben kommer passa mig. De här raka och hårda rören från Niklas Sundblad, det gillar jag. Jag är här för att bli bättre och kommer att göra allt för att bli det. Just nu är allt mitt fokus på att hjälpa Örebro. Sen är jag så pass inställd nu, min hjärna vet att jag kommer att sluta i NHL. Jag ska bara fort­sätta att visa att jag blivit starkare och snabbare. Givetvis hade det varit kul med spel där r­edan i år, men det lutar åt att jag åker över nästa år i stället, med tanke på hur stark min förra säsong var. Men som sagt, nu är allt ­fokus på Örebro.

Det var aldrig aktuellt med HV71 igen?

– Nej, vi har inte haft någon kontakt sen jag gick till Regina.

Hur känns det, det är ju ändå klubben i ditt hjärta?

– Ja, precis. Men det kommer det alltid att vara oavsett. Oavsett vem som är tränare eller vem som sitter på huvudansvaret. Det är klubbmärket jag har kärleken till. Men det är inga hard feelings, inte från min sida i alla fall.

Vad säger farsan?

– Han tycker det här är perfekt. Att jag ­gjorde ett väldigt bra val. Jag tror att han tycker det är väldigt kul att jag kommer hem till SHL igen, han har saknat att se mig lajv tror jag.

Text