GÖTEBORG. Senast Roger Rönnberg och Max Friberg kamperade ihop blev det JVM-guld och en skytte­ligaseger för Friberg.
Nu är duon återförenade i Frölunda.
– Målsättningen från klubben är att vinna allt vi ställer upp i.
Det gillar jag, säger Friberg.

När Frölunda kört igenom första delen av för­säsongen gick tränaren Roger Rönnberg ut i media och konstaterade att bara ett enda av nyförvärven låg på en godkänd nivå på Frölundas fysiska kravlista. Max Friberg, 24.
– Det är något jag sätter en stolthet i, att man orkar och sköter träningen. För min spelstil behöver jag vara ganska genomtränad också. Om jag ska orka hela säsongen, varje match, behöver jag ligga på den här nivån för att gå runt.

”Vill få in ’tillsammans’-känsla”

Han slog igenom i JVM 2012, när Junior­kronorna blev världsmästare såg Friberg till att vinna skytteligan med sex mål på nio matcher. Frölunda har i sommar tappat ­spelare som Johan Sundström, Casey Wellman, Robin Figren och Patrik Carlsson, som tillsammans gjorde 60 mål och 117 assist i fjol. Lätt att se ­Friberg som den som ska ersätta och stå för mängder med mål och poäng, men han själv pekar på att han snarare blivit värvad som en ersättare för något annat. Under de senaste två säsongerna i AHL har han varit lagkapten (St John’s IceCaps) och assisterande lagkapten (San Diego Gulls).

– Jag hoppas ju att Frölunda såg och tyckte att jag gjorde det okej i den rollen där borta. Det är också något jag sätter stolthet i, att det inte bara handlar om mig. Jag vill få in en ”tillsammans”-känsla i laget, det blir roligare då också. Så det är klart att jag hoppas och tror att en av anledningarna till att de värvade mig är mina ledaregenskaper.

Av de tidigare så givna ledarna i spelar­truppen finns i år bara Joel Lundqvist kvar. Frölunda har tappat inte bara starka poängspelare, utan också klubbhjärtan som Nicklas Lasu och Patrik Carlsson, plus stora vinnarskallar som Sundström, Figren och Tömmernes.
– Mm, men det är många ledartyper kvar också. Fast det är klart, några av oss nya m­åste vara beredda på att ta ett större ansvar och ett kliv uppåt i år. Liksom några av de som varit här tidigare. Men det tror jag att vi har ­material för. Det är alltid svårt att ersätta spelare som varit här jättelänge, det är klart att det är en ­utmaning. Men det är en utmaning som jag tycker det är roligt att ge mig på.

Körde fast i AHL

Hans NHL-äventyr varade bara i totalt sex matcher, utspritt över två säsonger. Tiden i AHL gav honom utvecklingsmöjligheter, och han växte ut till en ledarfigur i både San D­iego och St John’s. Men i somras var det dags att flytta hem, drömmen om vidare NHL-spel f­örblev just en dröm.
– Jag kände väl att jag hade kört fast lite grann. Jag blev inte bättre. De första två åren kom jag allt närmare NHL, till och med in i det ett kort tag. Men sen gick det neråt, och jag fick ingen fart igen efter det. Motivationen kommer alltid att finnas där, men jag behövde ett miljöombyte.

Hade du kunnat göra något annorlunda för att få fäste i NHL?

– Jag tror att när jag väl var där borde jag ha försökt att sticka ut lite mer. Det är nog lättare att fastna om man gör några dragningar och pillar dit någon puck. Nu blev det i stället ­gediget arbete i sex matcher, och så stoppade de in någon annan som kanske kunde göra samma grej. Jag borde ha vågat lite mer, inte varit den som bara gjorde det som de sa åt mig att göra. Vissa har det där i sig, men jag tror att många hamnar i samma fack som mig, man är så himla uppe i det när man äntligen får chansen i NHL att man inte spelar ut ordentligt.

Spelarna tävlar i allt

Nu blir det i stället Frölunda, klubben som på några säsonger har byggt upp en vinnar­kultur som på ett år gav dem ett SM-guld och två CHL-titlar. Målsättningen i år är kaxig, men enkel.
– Vi pratar inte så mycket utan vi säger bara att vi vill vinna allt vi ställer upp i. Det är en r­olig inställning och en av anledningarna till att jag valde Frölunda. Sen är det en process, och det är den man får jobba på, det vi gör v­arje dag för att vara bäst. Det är något Joel (Lundqvist) trycker hårt på.
Hos Frölunda tävlas det i allt. Vilket ­spelarna sen tar med sig ut på isen.
– Spel på internet, bordtennis, hur mycket man lyfter i skivstängerna…

Men om det nu är så enkelt att om man ­bara tävlar i allt, så vinner man i alla fall mycket. Borde inte alla lag kunna göra det i så fall?

– Det finns ju inga garantier, men på något sätt vänjer man sig vid att det tävlas hela tiden och det tror jag är viktigt. Det finns de klubbar som säger att de gör det, men de kanske inte gör det till 100 procent varje gång. Om man i stället ger allt varje gång blir det en vana. Om du bara går in till 80 procent, ”äh, det spelar ingen roll om vi vinner just det tränings­momentet i dag”, så kommer den känslan att ligga kvar också på match. Så det gäller att ­göra det, inte bara säga det.

”Go känsla att han är här”

Senast du hade Roger Rönnberg som t­ränare blev det JVM-guld. Vad betydde han för ditt val att gå till Frölunda?

– Han har en bra idé om hur han ska få ut det bästa av mig. Det fick han senast, och jag vet lite hur han är och tänker. Det är klart att han har utvecklats under de här åren, nu gör han andra grejer också. Men för mig är det på n­ågot sätt en go känsla att han är här. Jag vet att han kommer att göra sitt yttersta för att utveckla mig.

Senast vann du skytteligan i JVM…?

– Jo, men det var sex matcher av… jag vet i­nte hur många jag spelat sedan dess, uppemot 500 kanske? Men visst, varje gång jag har pucken ska ju målet vara att ta den till målchans eller göra mål. Men jag skulle aldrig fuska och t­umma på arbetet bara för att få en målchans.

Vad har Rönnberg sagt till dig om din roll?

– Han har nästan lämnat det i mina händer faktiskt. Han frågade mig hur jag ser ut när jag är som bäst. Det han förväntar sig av mig är stenhårt jobb varje dag. Och det vet han att han får.

Text