LULEÅ. 39 år gammal, 16 säsonger­ bakom sig i Luleå. Skräcken för den dagen då karriären är över börjar kännas av.
Men Janne Sandström ­kämpar emot.
– Jag siktar på att spela i några år till i alla fall. Men är jag helt värdelös slutar jag på en gång.

Han ser fundersam ut. Säger att han måste iväg och köpa raklödder, linsvätska och ett gäng andra udda ingredienser. Janne Sandström har varit med om mycket i sitt hockeyliv, men dottern Arvens nyfunna i­ntresse med egengjord slajm verkar slå det mesta.
– Det är hemskt, säger han och skrattar.
Arven, 9, har en stund tidigare sett lika fundersam ut när hennes pappa kladdades ner med gul och röd färg inne i hockeyhallen. Hon avböjde snabbt erbjudandet om att få måla sin pappa.
Jan Sandström är inne på sin 17:e säsong i Luleå, och skrattar när han beskriver hur mycket mer tid han har för familjen nu jämfört med i början av karriären.

– Det var betydligt mer bussresor då, 2001. Nu flyger vi mycket mer, då kunde vi åka buss till Växjö och vara borta i tre dagar. Numera värmer vi hemma i Luleå på morgonen, tar sen direktflyg, spelar match och flyger hem igen direkt efter matchen. Det sparar en massa tid, och väldigt mycket energi. Sen kan man ju b­ehöva någon sån där bussresa också, se n­ågra dåliga filmer och sitta och surra lite grann. Det behöver inte vara fel det heller. Men i dag är allt så mycket proffsigare. Våra fystränare är högutbildade, vi har superkoll på kosten och så vidare. Inget lämnas åt slumpen i dag.

Har inte stuckit ut – åt något håll

Hösten 2001, efter tre och en halv säsong i AIK och en utlåning till värsta konkurrenten Skellefteå, hamnade Jan Sandström i Luleå. Och där blev han kvar. I dag är han den ­spelare i SHL som spelat flest år i samma klubb.
– Då kände jag mest att det var kul att vara här. Jag var ju inte längre superduperung, men ändå ung. Jag hade inte så många bekymmer i världen, det fick bli som det blev. Att få komma till Luleå var en ära för mig, det var många spelare här som jag hade sett upp till när jag var yngre. Jag är tacksam och stolt över att jag fått vara kvar här så länge.

Vad tror du att det beror på?

– Ja… Jag har varit tillräckligt bra för att få spela. Men inte tillräckligt bra för att åka n­ågon annanstans, eller tillräckligt dåligt för att tvingas åka iväg till en sämre klubb. Jag har hållit en hyfsad nivå hela tiden egentligen. Och har väl sällan stuckit ut, varken åt det ena eller andra hållet.

”De kan jag ju räkna på en hand”

Två gånger om de senaste åren har han ­hyllats för slagna rekord. Först genom att s­pela flest SHL-matcher genom tiderna, och sen i fjol genom att också bli den som gjort flest matcher i serie+slutspel. När SHL-­säsongen nu startar om står han på 1 059 matcher.

Grötar de ihop sig, eller är du mer som ”Ja, Brynäs borta i februari 2008, den matchen minns jag som i går?”?

– Jag har hyfsad koll, det har jag. Sen hur långt bakåt i tiden minnet går, det vet jag ­inte. Men det är en del grejor som sticker ut. Vissa matchsituationer kan flasha förbi ibland.

Och inte bara mål då?

– Haha, nej. De kan jag ju räkna på en hand. Men några stycken har det väl blivit.
Sen Sandström skrev på för Luleå 2001 har sju olika klubbar vunnit SM-guld. Hans Luleå är inte en av dem.

Varför?

– Vi har haft en pågående resa hela tiden, som gått lite i vågor. Vi har ändå varit hyfsat nära några gånger, speciellt då vi mötte Skellefteå i finalen. Det laget vi hade då… Hade vi haft samma lag året innan eller efter hade vi också varit ett av de lagen som vunnit guld. Nu hade Skellefteå kanske tidernas bästa ­jävla lag och var fullständigt överlägsna hela det året egentligen. Vi har inte haft margi­nalerna på vår sida. Och inte räckt till heller för den delen. Vi hade några år där vi gick till semi- och final, men nu har man dragit till­baka lite grann. Det har gått något år, vi hade en halvknackig säsong i fjol och till i år har vi mycket nya och intressanta spelare, och en intressant tränare. ”Bulan” Berglund skulle jag vilja säga var en av de största anledningarna till att Brynäs gick till final i fjol. Så det ska bli grymt intressant i år.

”Har fått dra tillbaka styrkorna”

Stora och stöddiga Luleå är ett minne blott. Den vägg inne i arenan som för några år ­sedan målades i guld redan inför säsongen är ­numera ommålad i betydligt mer neutrala ­färger, och snacket är snarare ”vi siktar på att ta oss till slutspel” än ”det blir intressant att se vem som kommer tvåa”. Det enda kaxiga som återstår är soptunnorna ute  i arenans foajeområden, som fort­farande är målade i motståndarlagens fäger, och med texten ”Sopor” skrivet över.

Det känns som en ­nystart i Luleå?

– Ja, precis. Vi har fått dra tillbaka styrkorna lite, b­örja om lite grann. Men det känns som rätt väg att att gå. Vi har en del yngre spelare som ska in här nu och de ser jäkligt intressanta ut. Det går inte att ta hit super­superspelare varje år och bara fortsätta så. Vi måste kanske hitta lite nya vägar, och nu känns det som att vi hittat absolut rätt.

Med din rutin och ditt kunnande, vad kan du hjälpa de nya spelarna med?

– Ingenting. De är så jävla duktiga…

Kom igen nu…?

– Jo, men på riktigt. Jag är grymt imponerad över hur färdiga de är när de kommer upp. Sen är det väl småsituationer som händer här och där på isen som jag kan vara med och t­ipsa om. Men samtidigt tycker jag de är grymt duktiga på allt egentligen.

Några av de här spelarna skulle ju i princip kunna vara dina söner. Vad är det som är så roligt med hockey att du fortfarande håller på?

– Alltså, det är ju tävlingsmomentet, samtidigt som du får vara med 25 kompisar och hålla på och kampas för att nå framgång med dem. Det bara är så jävla roligt. Men varför? Jag har aldrig tänkt på det så, men det är hela paketet. Just att vinna och förlora tillsammans, det skapar en jävla gemenskap i gruppen.

Är det spelet i sig, eller allt runt omkring, som är roligast?

– Det är själva spelet, så klart. Jag fyller 40 i januari, men känner fortfarande att jag har saker att slipa och bli bättre på. Jag tycker det är grymt kul att vara här och träna varje dag, köra en mot en i hörnen…

Men det måste du ju ha gjort ett antal ­tusen gånger redan…?

– Jo, men man kan alltid bli bättre.

Är det roligare i dag än för 17 år sedan?

– Ja. Då var man fullständigt obekymrad. Jag försöker att vara det nu också, men jag har sagt i flera år nu att det här kan vara den sista säsongen. Det gör att man uppskattar det lite mer. Jag försöker verkligen ta vara på den chansen man ändå har.

”Jag tror NHL är kört, haha”

Många idrottare som slutat säger att den första tiden efteråt är hemsk.
Det inrutade livet är borta och all ­uppmärksamhet försvinner. Känner du någon rädsla för att sluta?

– Ja, det gör jag så klart. Men samtidigt s­kjuter jag undan det och försöker leva i nuet. Bara njuta av att vara här och brottas med de här grabbarna på träningen. Börjar man fundera på vad som ska hända efter karriären är man där snabbare än man planerat. Eller ja, visst är det bra att ha en plan över vad man ska göra sen, jag kan inte bara vakna upp en morgon och ”jaha, vad fan, vad ska jag ­göra nu då?”. Det tror jag inte heller blir bra. Men, det ordnar sig. Det kommer säkert vara skumt som fan, men det blir när det blir.

Vad tror du att du kommer sakna allra mest?

– Allt runt omkring. Alla säger ju det, ­snacket i omklädningsrummet. Och det kan jag verkligen hålla med om. Det är grymt, komma hit på morgonen, ta en kaffe och k­olla ”Nyhetsmorgon”. Vi är alltid ett gäng som är här extra tidigt och bara surrar lite innan t­räningen. Nu tar jag ett år i taget, men jag har ingen målsättning att det här ska vara mitt ­sista år. Jag siktar på att spela i några år till i alla fall. Och blir det så blir det i Luleå. Jag tror att NHL är kört nu, haha. Men det blir vad det blir, är jag helt värdelös slutar jag på en gång. Jag vill ju tillföra och prestera något också.