SKELLEFTEÅ. För fem år sedan spelade han i division ett.
I fjol var han en av SHL:s hetaste spelare och jagades av tolv NHL-klubbar under sommaren.
Pär Lindholm, 25, tackade nej.
– Det kändes dumt att testa något annat när jag kan fortsätta utvecklas i Skellefteå, säger han.

Utanför isen sticker han inte ut. En för­siktig general vars tysta vrål in i kameran får Sportbladets fotograf att dra paralleller till björnen Baloo och Mowgli.
Nej, Pär Lindholm är ingen ”jättebamsing till björn”, men på isen har han vuxit ut till i alla fall en sällsynt västerbottnisk varg.
Det var inte bara att han under fjolåret ­gjorde 31 poäng (15+16) och mer än fördubblade skörden från året innan. Spelmässigt tog han ett par, tre rejäla kliv och hamnade snabbt i förstakedjan tillsammans med Oscar M­öller och Joakim Lindström.

– Offensivt fick jag ett genombrott i alla fall. Jag fick spela i lite mer  offensiva lägen och det gav resultat. Varför? Jag skulle säga att det är all den träning som jag lagt ner de senaste sju åren som ligger bakom. Jag tycker att jag har tagit små steg framåt varje säsong, men förra säsongen gav det mer utdelning än tidigare år.
Han gjorde SHL-debut redan som 18-åring, men trots en stor talang har hans karriär ­varit långt ifrån spikrak. Efter drygt en säsong, och sammanlagt tre SHL-matcher, lånades han hösten 2010 ut till Sundsvall i allsvenskan. Hösten därpå var det samma visa igen, ny ­utlåning till Sundsvall. Det var efter en sommar där han tagit stora steg, men ändå inte var tillräckligt bra. Bert Robertsson, då nybliven assisterande tränare, minns en kille med driv.
– Då kunde jag inte garantera att han s­kulle komma tillbaka till Skellefteå igen. Det kan man aldrig. Men jag var helt säker på att han skulle nå den här nivån, någonstans. Hans driv och vilja fanns där redan då.

”Jag var väl inte bra nog”

Drivet behövdes, under slutet av den a­ndra utlåningen till Sundsvall drog Lindholm av korsbandet och en lång rehabliterings­period väntade. Kontraktet med Skellefteå gick ut och hockeykarriären hade kunnat vara över där.
– Det är klart att jag var sugen på mer speltid i Skellefteå under de åren, men jag var väl inte bra nog för att ta en plats. Jag fick utvecklas under två säsonger i Sundsvall, men inte heller där tog jag steget som jag hade velat ta. Och sen när jag slet av korsbandet… det fanns väl inte jättemycket intresse från andra klubbar då.

Lösningen blev att flytta hem till Skellefteå igen. Och börja pendla. I princip varje dag tog han sig de åtta milen till Piteå för spel i division ett. Och där hände något.
– Störst skillnad var att det inte längre var någon som tog hand om mig. I Skellefteås j­uniorled fick man program utskrivna och vi hade tränare som körde med oss. I division ett var det mer eget ansvar. Jag förstod att om jag ville bli något gällde det att jag tog tag i mig själv, jag kunde inte lita på att andra skulle b­ana väg för mig. Jag ändrade inte t­räningsmängden, vi hade Stefan Thomson som f­ystränare i Piteå också, utan det var mer min inställning som förändrades. Jag för­sökte g­öra det lite bättre på varje pass.
Under året i Piteå jobbade han vid sidan av. Lämnade hemmet i Skellefteå klockan sex varje morgon och var tillbaka vid 20.

Lite svårt att då föreställa sig att du fyra år senare skulle var en del i Skellefteås förstakedja?

– Ja, det var tufft då, men så här i efterhand var det värt det. Det var en lång väg att v­andra, men man måste tro på sig själv också.

”Vi kan slå alla lag”

I våras togs han ut i den ursprungliga VM-truppen, och var en av de sista att få lämna när den ena NHL-spelaren efter den andra anslöt. Hans fina fjolår har inte gått NHL-klubbarna förbi. Lindholm är inte draftad, och under sommaren har tolv olika klubbar hört av sig.

– Hade du sagt det här till mig för några år sedan hade det ju inte direkt känts som att det skulle gå i uppfyllelse. Men jag har haft lite flyt också.

Flyt…?

– Jag vet inte vad jag ska säga annars. Visst kan man träna hårt, men det gäller att ha lite flyt också så att det börjar gå bra. Sen får man hoppas på att det fortsätter. Självförtroendet gick upp också, jag kände att när jag gjort några bra matcher i följd, varför skulle jag då inte kunna göra en till?
Lite ironiskt gjorde Lindholm sitt livs b­ästa säsong när Skellefteå som lag presterade sin sämsta på senare år. Efter sex finaler i rad s­lutade man sexa i serien och åkte sen ut mot Frölunda redan i kvartsfinalen.

– Mm, jag är lite nöjd över hur jag själv spelade, men sett över hela säsongen är det svårt att vara det. Även om jag tycker att det klickade bra i slutet. Det är lätt att säga nu, men det känns som att vi hade haft en bra chans på guldet om vi bara slagit Frölunda i den där sjunde och avgörande matchen. Nu gjorde vi förstås inte det, men att vi fick ihop truppen på slutet är ändå något vi får ta med oss in i den här säsongen. Vi kommer in
i den här hösten och vet att vi kan slå ­alla lag. Det är en härlig känsla att ha med sig.

Fick fel känsla

Hur är det att spela med Oscar Möller och Joakim Lindström?

– Det är kul alltså. Två otroligt bra ­hockeyspelare som hittar varandra bra. Jag får försöka… jag vill ju inte vara i vägen allt för mycket. De skulle kunna spela med vem som helst och ändå ­vara seriens bästa.

Är du inte lite väl ödmjuk nu?

– Nej, men man ser ju. Vem de än har s­pelat med har de alltid levererat i Skellefteå. Det är absolut toppklass på dem.
Oavsett så var det 25-årige Lindholm som NHL-klubbarna jagade hårdast i somras. Men i en tid då i princip varenda hockey­talang värd namnet vill iväg till NHL fortast möjligt valde han ändå att nobba samtliga 12 nordamerikanska klubbar för att stanna i ­alla fall en säsong till i SHL och Skellefteå.

Du sa i intervjuer att ”det inte kändes helt rätt”. Hur kan det inte kännas rätt med en enda klubb när du har tolv s­tycken som rycker i dig?

– Njae… men jag hade ju inte bud från alla klubbarna. Det var mer intresse och snack med scouter. Men jag kände också att jag har det så bra här i Skellefteå, här har jag också bra möjligheter att ta ytterligare ett steg i karriären. Och jag fick väl inte känslan att någon av de här klubbarna ville satsa hårt på mig. Det är klart att jag också förstår att man inte får börja högst upp i NHL heller, men jag vill ändå gärna höra att det fanns en chans. Det kändes bättre att stanna här, jag trivs i stan och det vore dumt att testa något annat när jag ändå känner att jag utvecklas här. Sen får vi se vad som händer senare, men just nu k­ändes det här rätt. Förhoppningsvis är k­arriären lång, jag är inte jätteung längre, men det finns ändå många år kvar.