KARLSTAD. Bara 19 år gammal­ och i en kedja med Dick ­Axelsson, 30, och Martin J­ohansson, 29.
Ändå tvekar inte Rasmus Asplund om vad han han vill göra den här säsongen.
– Det börjar bli dags för mig att bli ledande i SHL och Färjestad.

Snabbhetspass på Färjestads träning. ­Spelarna ringlar i en lång mask över hela isen, snabba skär i en halv minut, följt av kort vila, sen snabba skär ett par rundor igen, återigen följt av kort vila. Dick Axelsson är rutinerad och lägger sig gång på gång längst bak i ledet där farten ofrånkomligen är lägre än längst fram. Rasmus Asplund sliter betydligt hårdare en bra bit fram.
Det kan vara en tillfällighet för just den här träningen, men Asplund har efter tre år i A-truppen bestämt sig för att det är dags att ta nästa steg, oavsett vad kostnaden blir.
– Det är mitt första seniorår, men jag har ­varit med sen jag var 16 nu. Jag börjar kunna arenan och Karlstad nu. Det börjar bli dags att bli en ledande spelare.

Vad betyder det?

– Stort hjärta och hårt arbete är något vi ­arbetar efter här i Färjestad, och det är något en ledande spelare måste göra varje dag när han kommer hit. Han ska visa andra vägen. Det handlar inte bara om att göra flest poäng i laget, utan om att jobba hårt, gå i bräschen, ta tag i det om det inte ser bra ut på träning eller match. Eller vara den som är först in i gymmet. Alla de här bitarna, det är en ledare för mig. Och det är någon som jag vill vara.

Men du, vad säger rutinerade spelare om det kommer en färsk 19-åring och börjar gorma på dem att de inte gör det till­räckligt bra?

– Men det är något en ledare måste göra, oavsett ålder. Och det är en roll som jag börjar känna mig mer och mer bekväm i. De äldre spelarna köper det på ett annat sätt också om jag visar vägen och jobbar hårt själv, då blir det lättare för dem att acceptera att man ryter ifrån. Det är naturligt i alla lag tror jag. När man är junior är man med för att se och lära. Nu börjar jag bli vuxen, en man, och det ­börjar bli dags.

”Jag bodde i stort sett i ishallen”

Han växte upp i Filipstad, i en längdskid­åkningstokig familj.Föräldrar, och mor- och farföräldrar levde i spåren, men för Rasmus Asplund var och är skidåkningen bara ett bra träningsmoment för att bli ännu bättre i ishockey.
– Jag måste ha snubblat till ute i spåret och kört fel, haha. Jag hamnade i hockeyhallen i stället. Men jag åkte mycket när jag var yngre,­ vi har en ganska fin snökanonbana där. Jag tycker det är roligt, men det har aldrig varit a­ktuellt att börja tävla. Det var bara hockey för mig.
Från det att han var fyra–fem år gammal spenderade han i stället all sin lediga tid i Wasahallen, Filipstads gamla ishall.

– Jag bodde där i stort sett. Varje dag efter skolan och varenda helg var vi där. Från ­klockan tio till 16. Vi var kanske tio stycken, i blandade åldrar, som spelade matcher mot varandra och vi har haft otroligt roligt. Det var några p­appor som hade egen nyckel till ishallen, så de var där och öppnade för oss på morgonen och kom sen med mellanmål och servade oss. Vi bodde fem–sex kilometer därifrån, så m­amma och pappa skjutsade in mig på morgonen och hämtade hem mig på kvällen.

Det är otroligt mycket hockey, tröttnar du aldrig på det?

– Nej, aldrig. Det är fantastiskt kul, än i dag. Det är det bästa jag vet. Varje kväll ser jag fram emot att få gå upp och köra igen på morgonen. Det är en inre drivkraft jag har. Jag tycker v­erkligen det är fantastiskt roligt.

Även de första vidriga grispassen på f­örsäsongen…?

– Jo, man har lite ångest, jag vet att det k­ommer bli jäkligt jobbigt och segt. Men man har ändå den där elden i ögat, jag vet också att det kommer att hjälpa mig längre fram. Då får man tugga i sig det sura äpplet och köra.

Det låter som att du tagit med dig ­envisheten från femilsspåret?

– Haha, ja något sådant måste det vara. Jag är väldigt tacksam över att jag har den här i­nre drivkraften. Utan den tror jag att det skulle bli ganska svårt att nå långt.

”Jag vill vinna i Färjestad”

Färjestad är en av de stora klubbarna i svensk hockey, med nio SM-guld på merit­listan och hockeylegendarer som Håkan ­Loob, Bengt-Åke Gustafsson, Jörgen Jönsson, T­homas Rundqvist och Tommy Samuelsson som har varit med och förgyllt vintrarna i Karlstad. Men det senaste SM-guldet kom 2011, publiksiffrorna har inte nått tillbaka till höjderna kring den tiden och atmosfären på matcherna är också långt från hur det var förr. Anledningen är, förstås, de skrala sportsliga resultaten. Under Asplunds tre år i A-truppen har Färjestad åkt ut i åttondelsfinal, kvarts­final och i våras återigen i kvartsfinal. Detta trots rätt så rejäla ekonomiska satsningar de senaste åren.

Det går i alla fall uppåt…?

– Ja, och jag vill vinna. Jag vill vinna i Karlstad och Färjestad. Färjestad är något jag växt upp med, och att jag nu får vara en del av det är fantastiskt häftigt. Men att få vinna med dem också är en dröm, det är dröm som jag kommer att ha länge, oavsett var jag hamnar i karriären och livet kommer den att finnas kvar.

Sett utifrån har Färjestads röda tråd sett ut att saknas de senaste åren. Det gjordes ett försök i fjol när före detta sportchefen Leif Carlsson tog över tränarsysslan igen, men han blev bara ettårig på posten. Dessutom försvann sportchefen Håkan Loob. Nu är det total nystart, med färskingen Johan Pennerborn som ny tränare och Peter Jakobsson som ny sportchef. Kanske kanske…?
– Det är en ny nystart. Men förra året var det ett nytänk i spelsättet, i år är det mer allt runt oss som är nytt. Men det som vi ska göra på isen är det inga större förändringar kring, det har vi ganska bra koll på nu med en säsong i ryggen.

Johan Pennerborn är din nye tränare, vad har han sagt om din roll?

– Att jag ska vara en ledande spelare, göra mycket poäng, producera, spela mycket i powerplay. Vara en ledande offensiv pjäs. N­ågot som jag själv har strävat efter hela sommaren, jag ville få möjligheten att ta en sån roll. Det kommer mycket press med det också, men jag ser fram emot det.

Ska hålla bladet i isen

Han är draftad av Buffalo, men redan tidigt i våras ­bestämdes det att han skulle ta ytterligare en säsong  i Sverige. I stället för spel  i NHL/AHL ser det nu ut att bli spel med en av seriens hetaste spelare, den på snabbskrinningen något l­ate Dick Axelsson.

– Han är fruktansvärt bra. Jag och Martin J­ohansson har kört ihop med Dick på för­säsongen och han är otroligt skicklig. Han har idéer som man inte har sett förut. Han har t­agit fram detaljer som jag tror kan bli väldigt bra i vår kedja.

Så som?

– Jag kan ju inte avslöja för mycket. Men han gillar att passa, släpper puck i alla lägen. Så det gäller verkligen att ha bladet i isen så att jag kan leverera tillbaka pucken till honom. ­Oftast får han ju sin yta genom att slå förstapasset, och sen göra sig tid och space. Sen måste jag bara se till att få pucken tillbaka till honom.

Han retas rejält med stora delar av Hockey­sverige på Twitter. Hur är han som lagkamrat?

– Det är mycket skratt, han är en väldigt ­rolig person. Men också väldigt seriös när det väl är träning. Han jobbar hårt.

Du vill ta ansvar, Dick är speluppläggaren. Hur skulle du beskriva den tredje länken i kedjan?

– Martin Johansson ska vara avslutaren. Det är inget att hymla om. Vi vill ha pucken till ­honom och så ska han avsluta och göra många mål. Det är därför han är här. Jag tror att det kommer att bli en väldigt bra kedja.

Det har gnällts en hel del bland supportrarna de senaste åren. Känner du att det är mer positiva tongångar inför den här säsongen?

– Ja, det måste jag säga. Det känns som att vi är på väg i rätt riktning. Supportrarna och vi är vana vid att vinna mycket, så ingen av oss är nöjda med att åka ur i kvartsfinalen. Vi är Färjestad, vi ska vara det ledande laget i Sverige. Sen om guldet kommer nu eller om några år är svårt att säga. Vi spelare har ett väldigt stort ansvar för hur det går, det är lätt att bara ­komma till träningen och göra det man ska och sen åka hem. Men då blir man sjua–åtta i serien och åker ur i åttondelsfinalen. Det gäller att ha ett driv i gruppen för att undvika det, och det känns väldigt hungrigt i Färjestad i dagsläget.