LINKÖPING. När Tony Mårtensson tänker på sin karriär
är det första som dyker upp hans två SM-silver.
Nu är 37-åringen tillbaka i Linköping för att ändra på det.
– Jag här för att jag vill vinna guld, säger Mårtensson
i en intervju om ”gubbtjurighet” och den svenska ålders­fixeringen.

LHC har precis avslutat ett träningspass, och medan de andra i laget har efter­middagen fri har Tony Mårtensson intervjuer på schemat innan han ska hämta dottern på förskolan.
– Jag ska träffa nästa journalist om två t­immar, och förhoppningsvis hinner jag äta något emellan, säger Tony Mårtensson, när han slår sig ner iklädd shorts och t-shirt på Saab Arenas tomma läktare.

Är det mycket media nu?

– Ja, det har blivit en del. Jag har väl gjort sju, åtta intervjuer nu. I nästan alla har den första frågan varit: ”Är inte du för gammal för att spela?”, säger 37-åringen och skrattar.
– Så länge man håller på isen tycker jag i­nte att åldern spelar någon roll, men det återstår att se om jag fortfarande kan bidra.

Du är fortfarande yngre än Jaromir Jagr.

– Jag har sju, åtta år upp till honom. Men jag är ändå 37 och är bra mycket äldre än många andra i laget. Jag tycker själv jag har hållit en bra nivå de senaste åren, men det är klart, i den här ligan går det lite snabbare. Men jag tycker att man får dömas efter s­äsongen, säger han.

Känner du dig dömd redan?

– Nej, absolut inte dömd. Men det är mer här hemma man fokuserar på åldern och att man blivit äldre. I Schweiz fick jag inte en fråga om det. Lite åldersnoja tycker jag det är här, säger Mårtensson.
LHC har den här säsongen plockat in n­ågra äldre spelare. Förutom Mårtensson har man bland annat värvat Derek Roy, 34, Jonas ­Gustavsson, 32, samt Patrick Mullen, 31. ­Tränaren Dan Tangnes menar att årets upplaga av Linköping är ”mer gubbtjurigt än ­tidigare”.

– Vi har flera spelare vars största drivkraft är att vinna, inte att de vill vidare någonstans. Det är positivt att ha spelare på väg någonstans också, med mixen vi har är bra. Det enda de här äldre spelarna vill är att vinna och de kommer att ställa krav på de övriga, säger Tangnes.
Mårtensson tror, av egen erfarenhet, att det ligger något i det resonemanget.
– Jag tror lite att det är så. Jag vet själv hur det var tidigare. När jag var 25, 26 år såg jag Lin­köping som ett steg  i karriären och det var viktigt att göra mycket poäng och man kanske satte sig själv före l­aget ibland och det är inte bra. Nu är det l­aget före jaget, säger han.

”Försöker pusha de yngre”

Hur märktes det på dig att du såg ­Linköping som ett steg i karriären?

– Jag fick spela mycket powerplay och ­sådant och man brydde sig mer om sin egen insats nästan. Nu blir jag lika glad om någon annan gör något bra, och man försöker p­usha de yngre. Jag minns själv hur det var när jag var i Brynäs och hur mycket det betydde när Janne Larsson eller Pär Djoos kom fram och gav lite tips.

Blir du irriterad om du ser spelare jaga poäng nu?

– Nej, absolut inte. Man har varit där själv. Samtidigt visar det att man brinner för det. Vi bedöms mycket e­fter hur ­mycket poäng vi gör, och det är viktigt om man vill v­idare i karriären, men man måste hitta en b­alans i det. Många ser SHL som en anhalt att komma till a­ndra ligor och det är så hockeyn fungerar vilket man o­ckså måste acceptera, säger han.

”Fansen skålade”

Mårtenssons comeback är minst sagt efterlängtad bland LHC-fansen. Han spelade i klubben fem av sex s­äsonger mellan 2004 och 2010 och på dessa snittade han en poäng per match – 264 på 264 matcher. Även om han har blivit några år ­äldre är det en mer vältränad Mårtensson nu än senast han var här.
– I dag tar jag hand om mig själv bättre än när jag var 22, 23, 24. Jag var ute och festade mycket, så var det ju. Jag är bättre tränad i dag än vad jag var då. Var sak har sin tid. Man var ung och lite naiv, och det var andra grejer som var rätt roliga, säger han.

Så stammisarna på Harrys får se dig mer sällan i år än senast du var här?

– Ja, så är det. Man var ute nästan varje helg. Vi var ett gäng som höll på. Rätt eller fel, men man har gjort det i alla fal, säger Mårtensson.

Det känns som en annan tid då. Eller hur tror du fansen hade reagerat nu om du går ut var och varannan helg?

– Sociala medier fanns inte då. För tio år sedan kom fansen fram och skålade om man var ute, men nu skulle de säga: ”Ska ni verkligen dricka nu?” när man tar ett glas vin. Men det klart att man aldrig sitter och dricker innan match. Men det är också ­annorlunda utomlands. Då får man en back bira efter match. Jag tror inte man får det här, säger Mårtensson och skrattar.

Du får snacka med Tangnes och be ­honom införa det.

– Ja, jag kanske får ta och göra det, säger han ler.

Även om du var ute och festade en del kunde du uppenbarligen leverera på isen.

– Man tog ändå hand om sig, men hade ­ändå ett liv vid sidan om. Att det gick bra på isen var huvudsaken. Att gå ut och festa tog inte över, absolut inte. Man kunde ändå gå ut och festa utan att…

…raggla hem.

–  Det har också hänt, haha.

Valde inte efter pengarna

Mårtensson återvänder till Sverige efter fem framgångsrika år i Ryssland (totalt blev det sex säsonger i KHL) och två i Schweiz. Anledningen till att han är tillbaka i SHL är enkel.
– Jag här för att jag vill vinna SM-guld. LHC har betytt väldigt mycket för mig under min karriär och det skulle vara fantastiskt att v­inna guld med den här föreningen. Det fanns andra alternativ, men det viktigaste för mig var inte att gå någonstans för att få en så hög lön som möjligt, säger Mårtensson, som har vunnit Gagarin Cup (KHL) två gånger.

Den största anledningen till att han så hemskt gärna vill ha det där SM-guldet är att han inte vill att det första han ska tänka på när karriären senare ska summeras är två ­raka silver med Linköping, 2007 och 2008.
– Alla spelare vill ha det där SM–guldet. Man börjar bli äldre och börjar se tillbaka ­lite på karriären. Att jag känner ett sådant sug är nog mycket för att jag var med och förlorade två finaler i rad. Om någon frågar mig om min karriär nu är det finalförlusterna som kommer upp. Det var sjuuukt tufft alltså. Och dessutom att torska båda på hemmaplan. Två år i rad, suckar Mårtensson.

– Mitt första år i Ryssland (2009) gick vi till final och match sju var på hemmaplan och jag tänkte ”om vi förlorar den här, då lägger jag av”, haha. Som tur var lyckades vi vinna, säger han.
– Alla drömmer om SM–guld och när man är yngre tänker man att det kommer fler chanser, men nu inser jag att det här kanske är sista chansen.

Har du kvar silvermedaljerna?

– Nej. Jag har ingen aning om var de är. De är borta, säger han.

Och det verkar inte göra så mycket?

– Nej, verkligen inte.

Text